måndag 2 februari 2009

NYCKLAR TILL FRAMGÅNG

Det finns väl nästan ingen inbiten bowlare som hörde eller läste om vad som hände på Kronprinsen i Malmö under lördagens sydallsvenska match mellan Bulltofta och June.
Och som vanligt när slagningarna rusar upp i taket skapas det givetvis massvis med diskussioner.

Hur som helst, att göra två 300-serier irad är en bragd som nu endast sex spelare har klarat av under alla dessa år bowlingen har utövats i detta land.
Även om det nu verkade vara ganska enkelt att få klotet till strajkfickan denna dag för samtliga spelare så ska man ju faktiskt fälla alla 10 käglor hela 24 gånger irad för att göra det Michael Gottfries gjorde. Det är bara att beundra bedriften och säga stort grattis!

Att det slås höga slagningar i matcherna samt med ett flertal spelare som helg efter helg slår över 1000-strecket är egentligen inte så konstigt.
För med dagens tvätt och oljemaskiner så kan man skapa förutsättningar till att göra bowlare både glada och mindre glada än vad det gjordes förr. Och detta i kombination med alla de klot med dess olika egenskaper så kan man alltså vid rätt dag och tillfälle stå på helt rätt ställe i banan med rätt klot och tycka att hela världen är vidöppen och att den där 1000-slagningen är inte helt omöjlig att uppnå. Och vilken "tuba" det en är så går det tyvärr inte att bara ställa ut skorna och klotet på ansatsen. Någon måste ju leverera!

Om man tittat på matchen mellan Bulltofta och June så blev den egentligen som många andra seriematcher är med detta poängsystem. Det var många jämna serier där sista rutan allt som ofta avgjorde vem som skulle vinna banpoängen.
Den stora skillnaden var "bara" att denna gång var siffernivån över 230 i snitt för samtliga spelare istället för som kanske mer vanligt runt 200-strecket. Men vad är egentligen skillnaden?
Med detta banpoäng så gäller det ju faktiskt att försöka vara 1 poäng bättre än sin motståndare för att vinna banpoängen. Och då har det ju egentligen ingen betydelse om man vinner på 280 eller 570. Hade någon pratat om matchen ifall båda lagen hade slagit 54? Tror inte det!

Men vad kan man vinna på detta då? Det blir väldigt trevliga matcher för publiken och spelarna samt att man lär sig att inte bli rädd för att hänga med och slå många strajkar när det behövs.
För hur det än är så är det faktiskt roligare att titta på en strajkkavalkad jämfört med många hål och missar.

Men utvecklingsmässigt är det inte enbart bra att stå och spela på dessa enklare banprofiler dag in och dag ut. Man kommer till slut att bara lura sig själv. Och det är precis detta som har hänt i USA under många många år. Där har de s.k. "house leagues", som fungerar ungefär som vår korp eller halliga, där hallägarna märkte att man måste bjuda sina kunder på något trevligt för att få dem att komma tillbaka oftare. Det är ju faktiskt business de håller på med dessa hallägare!
Men "over there" drömmer och drömde många bowlare om att få komma ut på PBA Touren och tjäna fina pengar och med de resultat och kunskapsnivå som många av spelarna har i dessa ligor så har de i verkligheten lurats till att tro att de är grymt bra bowlingspelare.
Visst, på min hemmahall där jag känner till mer eller mindre alla banor. Vet om hur banprofilen är, vart jag alltid skall stå samt mer eller mindre med vilket eller vilka klot som man använder så kan man göra dessa astronomiska siffror vecka efter vecka. Man blir alltså expert på just sin hall och sitt underlag.
Känns det igen? För det är faktiskt precis så det även är här i Sverige på många hallar.
Hemmalagen slår mycket högre slagningar jämfört med motståndarna. Men ibland kommer det ett bortalag och påvisar sin skicklighet att kunna förändra sitt spel och spelteknik och ger hemmalaget en match.

Att växa upp och lära sig spela på dessa enklare banprofiler som de i USA kallar för "THS" (Typical House Shot) har både fördelar och nackdelar. Precis som det även är med en svår banprofil.
Fördelen med den lättare banprofiler är allt som oftast att man tillåts att kunna öppna upp banan mer samt även sätta mer rotationer på klotet. Nackdelen blir att precisionsspelet får stryk samt att allt som oftast blir spärrspelet hämmat.
På de svårare banprofilerna lär man sig allt som oftast ett enklare spel vilket även genererar i ett mycket stabilare spärrspel.

Men om man skall utveckla sig själv som bowlare måste man ta tag i sin egen träning med tillhörande mål, planering och inte minst en handlingsplan.
Det är här den stora svagheten inom bowlingsporten kommer fram. Vilka mål har du som spelare? Hur skall du uppnå dem? Vilka mål har din förening? Hur skall de uppnå dem?
Detta är bara några av ett flertal frågeställningar som allt fler och fler bowlare och föreningar borde ställa till sig själva.
För inte blir man bättre bowlare av bara för att man går ner och deltager på sin klubbträning en eller två gånger per vecka för att tävlingsträna. Som egentligen bara blir ett resultat man slår för att bedömma om man är i bra eller dålig form eller om det var bra eller mindre bra banor.
För man kan ju alltid skylla på hallägarn att man är bortoljad. För vem har inte gjort det?! :-)

Nyckeln till framgång under en lång period på mycket olika banunderlag är att träna på grunderna så som t.ex. steglängd, svingrörelse, släppteknik, ändra bollfart och inte minst spela och träna på många olika spellinjer samt inte minst skaffa förståelse för vad linjebowling och personligt tal fungerar. Detta är en del viktiga NYCKLAR TILL FRAMGÅNG!

Tuba på Folks!

1 kommentar:

JEPPA sa...

Tack Thomas. Du träffade presis rätt angående våra resultat. Ny oljemaskin och plötsligt vände kloten även på ribba ett. I stort samma profil som vi tidigare gjort 66-67 på. Tvätten gjorde något vi inte hade förutsett :-).Vi anser vi behöver tre vinster till och kommer att behålla den nuvarande profilen under vårens avslutning. Du förstår nog varför. Ha det. JEPPA